Sexualbrott och samtycke

Apropå en dom i Värmland har det diskuterats i massmedia idag huruvida sexualbrottslagstiftningen är adekvat. Juridikbloggen har kommenterat saken på detta sätt.

Jag delar uppfattningen rörande införandet av en samtyckesregel. Antingen krävs stödbevisning i vilket fall, för den tilltalade kommer att indirekt kunna kräva det genom att bestrida påståendet om bristande samtycke, eller så kommer det inte på tal och då är det annan typ av bevisning som blir avgörande hur som helst. Indirekt finns dessutom redan samtyckesregeln där, i kravet på att antingen tvång eller en oförmåga till samtycke ska föreligga. Ser man på juridiken som ett sublimt regelverk som lever i samspelet mellan en mängd skrivna och oskrivna regler (jag har svårt att se det på något annat sätt; det finns visst de som har lätt för det) har vi redan regeln i svensk rätt och att införa den i lagtexten behöver motiveras på något annat sätt.

Peter Eriksson delar enligt en intervju i P1:s Studio Ett idag inte den här uppfattningen, han menade att det inte finns en samtyckesregel i Sverige idag och att detta är i strid med EKMR enligt ECHR:s praxis. Till detta lade han att han menar att det finns ett behov av att utbilda befolkningen om att det är omoraliskt att utföra sexuella handlingar mot någon som inte samtycker till dem, vilket skulle motivera införandet av regeln i lagtexten, om än kanske inte ensamt så åtminstone i samband med konventionsrättens krav. Jag betvivlar att det är en utbredd uppfattning i Sverige att samtycke kan man ha eller mista, ligga är viktigare. Jag betvivlar också att det skulle kunna ha den effekt på allmänhetens moral och rättsuppfattning som en del bedömare menar att kriminaliseringen av aga har haft, vilket i sig är en anomali i svensk rättshistoria vad jag förstår. Rättsvetare verkar rörande överens om att kriminaliseringens effekter på befolkningens inställning i moralfrågor är högst begränsad och svår att förutse följderna av vid avvikelse från detta (SvJT, något nummer i år eller förra är det jag stödjer mig på här).

Även med tanke på att allmänheten antagligen har ganska dålig koll på vad den relevanta lagtexten redan idag innehåller har jag svårt att se någon moralbildningspotential i att ändra den.

Vad avser artikelinnehållet i övrigt är det enligt min mening välskrivet och jag blir rätt sugen på att läsa domen och få en uppfattning av vad avgörandet faktiskt innebär och vad rätten tagit ställning till, rapporteringen i massmedia är inte så himla tydlig och gör det uttryckligen till en rättspolitiskt färgad fråga om behovet av att nämna samtycke i lagtexten.

Apropå Gina Dirawis nyliga gatlopp

Så här ser det ut på mitt skrivbord just nu.

Borde jag skämmas för att jag läser The Turner Diaries då och då?

Eller för att jag har ett signerat exemplar av Wilhelmsons bok, som jag fått av honom?

Eller kanske för att jag har David Lanes häfte Creed of iron?

Eller borde jag kanske skämmas mer för att jag har Goethes samlade verk, inklusive brev, i sex band på tyska, trots att både Hitler och Goebbels antas ha varit hans fans?

Eller är det faktumet att jag har läst Min kamp, Mein Kampf, några gånger på olika språk och rekommenderar alla att göra det någon gång i livet som borde vara skambelagt och ångerfordrande för mig?

Berätta för mig, varför skulle någon behöva be om ursäkt för sitt bildningsintresse, någonsin? Vad i mina hyllor skulle rimligen kunna skaffa någon annan människa av att jag berättar att jag har eller rekommenderar det?

Jag kan inte se annat än att Gina angreps för att förstärka en befintlig kultur av att idéer är i sig själva farliga och att det är omoraliskt att lyssna till oliktänkande, åtminstone om de är antisionister (vilket det huvudsakliga innehållet i Wilhelmsons bok är) eller förfäktar antijudiska åsikter (vilket Wilhelmson kommit att göra, delvis pga marginalisering och häxjakt).

Det är inte fult att läsa antisemitisk litteratur. Det är fult att utan hänsyn till intentioner förfölja den som gör det.

Jag är inte en vän av diskriminering, terror och förföljelse bara för att jag tror att det är nyttigt att ta del av hur de som är det tänker, känner och resonerar.

Vem vare, vem vare som rösta?!

Kent Ekeroth är fanimej helt djävla sämst. Han är en sådan okunnig jävla sopa. 

Så skulle jag vilja uttrycka mig. Men det hade varit omoraliskt och ett tecken på bristfällig personlighetsutveckling. 

Därför länkar jag här till en motion, som förutom att vara helt vansinnigt dåligt underbyggd, dessutom skulle vara konsekvenslös om den antogs av riksdagen och blev lag. 

Det måste rimligen vara det sämsta man kan prestera som riksdagsledamot, lagförslag som inte betyder ett dugg och inte skulle kunna ha några som helst följder för rättstillämpningen om de antogs. Han skulle lika gärna kunnat ha lämnat in en rulle hushållspapper eller ett blankt mail. Med undantag för att vi som faktiskt läser vad våra och en del andra politiker föreslår i riksdagen blir förbannade, förstås.

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Utlamning-av-abonnemangsuppgif_H002Ju370/?text=true

Sug på det.

Två år av välbetalt och närgånget studium av det svenska rättssystemet, svensk rätt och svensk lagstiftningsprocess. I svenskhetens namn, dessutom. Och så har karln inte kommit längre än så här. Vem fan var det som ville vräka miljoner skattekronor över den här snubben och hans anhang? Kom fram nu och försvara dig, din röst och din politiker, för det här är en demokratisk katastrof och någon bör ta ansvar för den.

Fan vad arg jag blir av sådant här.

Skribentpresentation

Mitt namn är Pontus Näslund och jag är socialdemokrat. Jag är också i formell mening piratpartist, såtillvida att jag är medlem sedan några år tillbaka men inte använt mitt medlemskap för vare sig nätverkande, opinionsbildning eller politik. Däremot har jag följt hur den partiledningen kommunicerar med sina aktivister och utvecklingen inom den piratpolitiska rörelsen efter att Falkvinge lämnat vidare partiet till sina företrädare. Det är förvisso en intressant politisk gemenskap men den är liten, den är i huvudsak en ungdomsrörelse och saknar stöd från någon bred samhällsorganisation eller något förbund av sådana. På ett ideologiskt plan är det också en inkonsekvent och något förvirrad sammanslutning, där jag visserligen når ungefär samma slutsatser i en mängd politiska sakfrågor men jag delar inte den nyliberala grundhållning som dominerar samtalsklimatet inom den.

Hösten 2012 börjar jag därför istället kanalisera mitt politiska engagemang och vad av patos jag kan avsätta för sådana ändamål genom SAP. Det har en mängd skäl, bland annat det att jag frustreras av att populism och skenbart realpolitisk diskurs invaderat det demokratiska samtalet i Europa och på många andra håll i världen. Många politiker och i än större utsträckning massmedias bedömare gömmer sig bakom diverse kristeoretiskt käbbel medan finansindustrin och arbetsköparkollektiven bedriver en effektiv och föga återhållen rovdrift på människor, naturresurser och samhällsinstitutioner. För hundra år sedan var det självklart att benämna detta som klasskamp, kapitalisternas strid för lägre pris på människor i löneslaveriet. Idag är massmedia till övervägande del borgerliga i sitt sätt att beskriva verkligheten. Frågan presenteras inte som hur löntagarna och de arbetslösa i södra Europa bör skyddas från institutionellt ansvarsbefriade företagsledningar, bankstyrelser och internationella kapitalfonder i löntagarexploateringens tjänst, utan hur deras samhällen ska kunna skydda sig från deras reaktioner på att arbetsförhållanden försämras, deras kollektivt förvaltade välfärd exproprieras och avyttras till privata ägare, dålig förvaltning betalas med dåligt underbyggda krediter och så vidare.

Kampen är inte mellan skattehöjare och skattesänkare. Kampen är mellan låtsaspersoner och de människor som dessa pungslår så gott de kan på arbete, under förevändningen att samhället behöver låtsaspersoners välmående i högre grad än välmående medborgare. Om dessa låtsaspersoner dessutom råkar ha en ansenlig ställning i banksektorn eller finansindustrin i övrigt förekommer det dessutom att inte bara en större andel av vad deras anställda producerar ställs till förfogande inför en affärsmässig utmaning, utan stater öser ur sina samlingar av skatteintäkter samt ur den kreditpool som belånar framtiden och medger framställning av giltig valuta. Det här diskuteras inte som demokratiproblem och utnyttjande av medborgarna till förmån för en defekt bransch. Det diskuteras som räddningsåtgärder, krispaket eller någon annan av de populära eufemismerna, gärningar som borde ha diskuterats i termer av fascism, pseudodemokrati och löntagarförtryck.

I framtiden måste vi alla prata på ett annat sätt om politiska spörsmål och se över vem vi tillåter att våra politiker ger våra hårt ihopskrapade slantar till. Vi måste sluta prata om varandra som kombatanter på ett marknadsfält täckt av livspussel. Vi är människor som samarbetar, även när vi inbillar oss att vi konkurrerar med varandra är det fråga om samarbete på så vis att vi följer regler för "konkurrensen".

Bolagisering är nästan alltid att minska öppenheten i en verksamhet och dess organisation. Bolagisering av offentlig verksamhet och överföring av det till privategendomens domäner är precis detta, ett sätt att försvåra granskning och ansvarsutkrävande. Bolag är dessutom till för att främja risktagande och medge frihet från ansvar för konsekvenserna av resursförvaltning och verksamhetsstyrning. Vi måste ta en rejäl funderare på vad vi håller på med när vi begränsar insynen i vården, skolorna, omsorgsverksamheterna och socialförsäkringssystemen i något slags förment effektiviseringsiver. Först borde vi kanske lagstifta om sätt att granska och ställa utförare av samhällsviktiga verksamheter till svars. Sedan kanske det finns förutsättningar att överlåta våra barn, gamla, sjuka, funktionshindrade och oss själva till vinstmaximeringskulturens företrädare.

Nyfascismen är också på framväxt i Europa och på andra håll i världen. Vi har redan prövat den här typen av intoleransmotiverad politik, det gick käpprätt åt helvete. Flera gånger. Bara inom Europa. Det är mycket hög tid att mobilisera mot den här utvecklingen nu. Högern går med fascisterna, även toppolitiker som Angela Merkel använder en främlingsfientlig retorik med sådana inslag som samtidens motsvarighet till 'Herrenvolk', 'Leitkultur'. I Sverige är det framförallt ett par av de borgerliga partierna och vissa nyliberala samt högerkonservativa mediakoncerner som tar nyfascisterna i handen under bordet och tillsammans vandra. Symtomatiskt för nutidens fascism är att den är decentraliserad och ledarlös. Från Breivik till Johan Lundberg är rörelsen i samma riktning, detta måste vi sätta upp barrikader emot, alternativet är ett otroligt vådligt risktagande.