Är du arbetslös eller har fått varsel i julklapp?

Misströsta inte. Det är inte ditt fel. Det är samhällets misslyckande, inte ditt.

Tycker du att arbetsförmedlingen inte tillmötesgår dina önskemål och förutsättningar? Det är inte ditt fel. Det är faktiskt inte ens arbetsförmedlingens fel, för det är inte en organisation som sysslar med individanpassad arbetsförmedling.

Samhällets mål bör vara att arbetsbefria så många människor som möjligt. Att ge medborgarna så mycket fritid och frihet som möjligt. Utveckla teknologi, kultur, politik och infrastruktur så att socialt nödvändiga varor och tjänster kan framställas och tillhandahållas med så små mänskliga arbetsinsatser som möjligt, för att så många som möjligt av oss ska kunna välja själva vad vi ska göra från en dag till en annan.

Så att vi, om vi vill, kan avsätta ett decennium eller två åt att skriva en riktigt, riktigt fin roman. Eller bara ta ledigt under de decennier det tar för våra barn att växa upp. Läsa in en forskarexamen och lägga ned några år på ett drömprojekt på kunskapsframställningens område. Jobba ideellt med socialt ansvarstagande och människor som behöver hjälp och stöd.

För visst är det fint att arbeta. Men att vara beroende av att tjäna pengar åt någon annan är inte det bästa arbetet. Att vara beroende av att ha tjänat pengar åt någon annan för att vara trygg på ålderns höst är verkligen inte det bästa arbetet.

Arbetslöshet är heller inte någonting fult. Det ska inte vara svårt och tärande att vara arbetslös. Att det finns människor som inte behöver arbeta för att samhället ska gå runt är jättebra, det betyder att vårt samhälle gjort framsteg vad gäller teknik och organisation.

En samhällsledning som uttryckligen vill pressa människor till konkurrens om arbetstillfällen är inte solidarisk. Den är inte medmänsklig. Den är horribel och fruktansvärd. Vi har inte gått samman i samhällen och sällskap för att tvingas till utnyttjande för annans vinning. Vi har gjort det för att samarbete är mer produktivt och mer progressivt än konkurrens och strid.

Om du är utsatt och plågad av att vara arbetsbefriad eller lever under hot om att bli det, ge Jon Wemans skrivande i ämnet lite uppmärksamhet. Exempelvis artiklar som den här, eller ännu hellre, få tag på ett exemplar av hans bok och smygläs den under någon "jobbsökarkurs" du inte är ensam om att veta hur meningslös den är för ditt välmående, din framgång och din trygghet.

Skribentpresentation

Mitt namn är Pontus Näslund och jag är socialdemokrat. Jag är också i formell mening piratpartist, såtillvida att jag är medlem sedan några år tillbaka men inte använt mitt medlemskap för vare sig nätverkande, opinionsbildning eller politik. Däremot har jag följt hur den partiledningen kommunicerar med sina aktivister och utvecklingen inom den piratpolitiska rörelsen efter att Falkvinge lämnat vidare partiet till sina företrädare. Det är förvisso en intressant politisk gemenskap men den är liten, den är i huvudsak en ungdomsrörelse och saknar stöd från någon bred samhällsorganisation eller något förbund av sådana. På ett ideologiskt plan är det också en inkonsekvent och något förvirrad sammanslutning, där jag visserligen når ungefär samma slutsatser i en mängd politiska sakfrågor men jag delar inte den nyliberala grundhållning som dominerar samtalsklimatet inom den.

Hösten 2012 börjar jag därför istället kanalisera mitt politiska engagemang och vad av patos jag kan avsätta för sådana ändamål genom SAP. Det har en mängd skäl, bland annat det att jag frustreras av att populism och skenbart realpolitisk diskurs invaderat det demokratiska samtalet i Europa och på många andra håll i världen. Många politiker och i än större utsträckning massmedias bedömare gömmer sig bakom diverse kristeoretiskt käbbel medan finansindustrin och arbetsköparkollektiven bedriver en effektiv och föga återhållen rovdrift på människor, naturresurser och samhällsinstitutioner. För hundra år sedan var det självklart att benämna detta som klasskamp, kapitalisternas strid för lägre pris på människor i löneslaveriet. Idag är massmedia till övervägande del borgerliga i sitt sätt att beskriva verkligheten. Frågan presenteras inte som hur löntagarna och de arbetslösa i södra Europa bör skyddas från institutionellt ansvarsbefriade företagsledningar, bankstyrelser och internationella kapitalfonder i löntagarexploateringens tjänst, utan hur deras samhällen ska kunna skydda sig från deras reaktioner på att arbetsförhållanden försämras, deras kollektivt förvaltade välfärd exproprieras och avyttras till privata ägare, dålig förvaltning betalas med dåligt underbyggda krediter och så vidare.

Kampen är inte mellan skattehöjare och skattesänkare. Kampen är mellan låtsaspersoner och de människor som dessa pungslår så gott de kan på arbete, under förevändningen att samhället behöver låtsaspersoners välmående i högre grad än välmående medborgare. Om dessa låtsaspersoner dessutom råkar ha en ansenlig ställning i banksektorn eller finansindustrin i övrigt förekommer det dessutom att inte bara en större andel av vad deras anställda producerar ställs till förfogande inför en affärsmässig utmaning, utan stater öser ur sina samlingar av skatteintäkter samt ur den kreditpool som belånar framtiden och medger framställning av giltig valuta. Det här diskuteras inte som demokratiproblem och utnyttjande av medborgarna till förmån för en defekt bransch. Det diskuteras som räddningsåtgärder, krispaket eller någon annan av de populära eufemismerna, gärningar som borde ha diskuterats i termer av fascism, pseudodemokrati och löntagarförtryck.

I framtiden måste vi alla prata på ett annat sätt om politiska spörsmål och se över vem vi tillåter att våra politiker ger våra hårt ihopskrapade slantar till. Vi måste sluta prata om varandra som kombatanter på ett marknadsfält täckt av livspussel. Vi är människor som samarbetar, även när vi inbillar oss att vi konkurrerar med varandra är det fråga om samarbete på så vis att vi följer regler för "konkurrensen".

Bolagisering är nästan alltid att minska öppenheten i en verksamhet och dess organisation. Bolagisering av offentlig verksamhet och överföring av det till privategendomens domäner är precis detta, ett sätt att försvåra granskning och ansvarsutkrävande. Bolag är dessutom till för att främja risktagande och medge frihet från ansvar för konsekvenserna av resursförvaltning och verksamhetsstyrning. Vi måste ta en rejäl funderare på vad vi håller på med när vi begränsar insynen i vården, skolorna, omsorgsverksamheterna och socialförsäkringssystemen i något slags förment effektiviseringsiver. Först borde vi kanske lagstifta om sätt att granska och ställa utförare av samhällsviktiga verksamheter till svars. Sedan kanske det finns förutsättningar att överlåta våra barn, gamla, sjuka, funktionshindrade och oss själva till vinstmaximeringskulturens företrädare.

Nyfascismen är också på framväxt i Europa och på andra håll i världen. Vi har redan prövat den här typen av intoleransmotiverad politik, det gick käpprätt åt helvete. Flera gånger. Bara inom Europa. Det är mycket hög tid att mobilisera mot den här utvecklingen nu. Högern går med fascisterna, även toppolitiker som Angela Merkel använder en främlingsfientlig retorik med sådana inslag som samtidens motsvarighet till 'Herrenvolk', 'Leitkultur'. I Sverige är det framförallt ett par av de borgerliga partierna och vissa nyliberala samt högerkonservativa mediakoncerner som tar nyfascisterna i handen under bordet och tillsammans vandra. Symtomatiskt för nutidens fascism är att den är decentraliserad och ledarlös. Från Breivik till Johan Lundberg är rörelsen i samma riktning, detta måste vi sätta upp barrikader emot, alternativet är ett otroligt vådligt risktagande.