Våldtäktskartan, ännu ett nyfascistiskt (?) propagandaprojekt

Idag har något som kallas för Våldtäktskartan lanserats, eller åtminstone rönt betydande uppmärksamhet på grund av att Avpixlat kört en nyhet om projektet.

Grunden är påståendet att vi har ett "rekordhögt antal våldtäkter i Sverige!"

Jag tycker att det är ett härligt kraftfullt påstående, men jag tror inte att det är sant.

Det gör inte BRÅ heller. Jag har lyft ut statistik över utsattheten för sexualbrott ur deras sammanlagda NTU (länken är till en XLS-fil) för perioden 2005-2011 (2012 publiceras i november, därför är den inte med).

Hemsidan bygger alltså på en falsk förutsättning. Att den är en portal för nyfascism och rasism är visserligen inte helt lätt att visa, däremot är det lätt att belägga att den tilltalar ett sådant klientel. Här en bild från när jag gillade sidan, där förslagen på andra också visas.

Till detta kommer att personerna bakom sidan försöker vara anonyma. De har dock läckt information ändå, och det verkar som att projektet sammanhänger med en våldtäkt i Sundbyberg och att en av initiativtagarna huserar i Sigtuna. Vidare research får klargöra resten, klart är iallafall att ett av namnen bakom den gjorde en tabbe och läckte.

Även om Avpixlat kanske inte står bakom projektet har det iallafall benäget stöd därifrån och hela faderullan bygger på effekten av en straffskärpning på sexualstraffrättens område som genomfördes 2005. Den har inte stöd i NTU-data och är alltså en lögn om det faktiska läget.

Sveriges kvinnor förtjänar bättre än att utnyttjas av nyfascistiska krafter och milt hysterisk populism. Jag önskar att våldtäktsproblemet ska börja tas på större allvar än så här, av personer med bättre koll på statistik, straffrätt och kriminologi.


Uppdatering:

Tack till Genusfolket.se som hänvisar till mitt inlägg.

Sohrab.se ger också bra synpunkter på ämnet, men från ett retoriskt-analytiskt håll.

Justitieutskottets ordförande om Uppdrag Granskning

http://www.socialdemokraterna.se/Media/nyheter/Polisen-maste-prioritera-nathat/

Visserligen är det oklart varför olaga hot via nätet inte lagförs i den utsträckning som synes motiverad och därför lite vågat att påstå att polisen måste något alls i det hänseendet, men jag uppskattar att Morgan Johansson delar min uppfattning att regeringen bör se över hur ärekränkningsrätten kan tillvaratas av utsatta medborgare även när brottet begås i digitala miljöer och en viss grad av anonymitet föreligger.

Det pågår en satsning inom polisen som innebär att ett centrum som kommer att arbeta fokuserat mot internetbedrägerier inrättas, antagligen kommer den verksamheten att samla och upprätta kompetens rörande webben som brottsplats. Förhoppningsvis medför det en större effektivitet i utredningen av brott som olaga hot och liknande än den som råder idag.

Något kort om män som näthatar kvinnor; Uppdrag Granskning

Ikväll sändes ett uppmärksammat och mycket genomtänkt marknadsfört avsnitt av programmet Uppdrag Granskning.

Det starkaste intrycket på mig är inte att påhoppen som skildras är så grova eller att de som utsatts är så starkt påverkade eller något annat av det slaget.

Det är att fokus fortfarande ligger på kvinnorna. Programmet handlade knappast alls om män som näthatar kvinnor, det handlade om kvinnor som näthatas av män. Ett fall av usel rubriksättning och programuppläggning. Jag välkomnar det reportage från Uppdrag Granskning som faktiskt lever upp till den här rubriken, för det gjorde inte det här, men jag betvivlar att de vågar (för att låna av en känd kultursideschef) granska skiten på riktigt.

Ändå, det var rörande och upprörande att få del av de här kvinnornas perspektiv och erfarenheter. De är modiga, smarta, yrkesskickliga och språkligt kompetenta. Det är en del av den sexistiska diskursen att kommentera utseende, men med tanke på temat vill jag också mena att de är vackra och gav ett intryck av styrka och mod genom sitt uppträdande. Vad näthatargrabbarna påstår på det området är osann dynga, precis som motiveringarna de anför till sina osakliga och kränkande angrepp.

De inslag av män som begått angrepp av den här typen som ingick i programmet var tafatt utformade och föga närgångna. För min del hade det varit uppskattat om det inte hade stannat vid att män lät män säga sin mening och saken sedan tilläts bero. Jag kan köpa att redaktionen kanske inte ville ge dem en så kraftfull kanal för att uttrycka elaka och nedsättande ståndpunkter eller försvar av hur de agerat i sådant hänseende, men det var fega intervjuer. Ingenting om att deras gärningar är straffbelagda eller deras demokratistörande påverkan. Inga frågor om hur mycket det är värt för dem att ha möjlighet att bete sig så här illa.

På så vis var det svagt av Uppdrag Granskning men väldigt starkt av kvinnorna som ställde upp på programidén.

Jag håller med civilrättsprofessorns ståndpunkt när det gäller ärekränkningsmål. Upphovsrättslobbyn har tillskansat sig otroligt kraftfulla och också problematiska verktyg för att söka upp människor som misshagar dem, vilket är synnerligen stötande i ljuset av att det finns enskilda som borde få sådana redskap att freda sina intressen och få ersättning för kränkningar med. Från mitt socialdemokratiska perspektiv är denna undfallenhet för den extremt kapitalstarka underhållningsindustrin ett misslyckande för demokratin, som bör värna om de svaga i första hand. Förslaget att utbilda om ärekränkningsreglerna och processpraktiskt underlätta för personer som vill tillvarata sin rätt i det avseendet jag läser in i professorns uttalanden tycker jag är utmärkt.

Det tror jag vore en rimlig lösning på problemet med anonymitet på nätet, för de här påhoppen och aggressionerna är ett problem som nära sammanhänger med anonymitet, att göra det rättssäkert och praktiskt möjligt att driva ärekränkningsmål genom att ge domstolarna möjlighet att kunna avkräva internetoperatörerna personuppgifter. Givetvis efter prövning av ett underlag bestående av tekniska data, dokumentation av angrepp och så vidare, finns inte en bevisning av att en otillåten gärning begåtts är det inte rimligt att enskilda ska kunna spåra upp andra med rättsväsendets bistånd. Men den som ger sig på någon annan på internet bör inte vara så skyddad som idag.

Jag är nyfiken på om det är i strid med Europakonventionen att det är så här svårt att processa ärekränkningar på nätet. För det är uppenbart störande för privat- och familjeliv för de som är rejält utsatta, utan att ha friskat upp mitt minne om saken tänker jag mig att skyddet av privatlivet innefattar en skyldighet för staten att kriminalisera eller på annat vis skydda medborgarna mot åtminstone förtal. Och fungerar inte rättsväsendet någorlunda effektivt för att kompensera de som drabbas eller de inte kan tillvarata sin rätt till respekt för privatlivet är det i sig ett brott mot Europakonventionen. Min kännedom om Europadomstolens praxis rörande privatlivsartikeln, artikel 8, är alltför mager för att jag ska våga påstå att den ordning vi har idag skulle kunna vara ett människorättsbrott.

Däremot vill jag gärna se en utredning och gärna också en prövning av vilket ansvar riksdag och regering har på det här området. Som det fungerar i dagsläget duger lagstiftningen inte och det är oanständigt att det inte förs någon seriös politisk debatt om hur det bör lösas.



Som post scriptum vill jag tipsa om Cissi Wallins uppringning av en man som angripit henne och en kollega.

Något om straff för mord

Länkar till ledaren som följande är en replik på och den publicerade utgåvan finns i slutet.



Det är anmärkningsvärt att ledarartikeln den 9/1 2013 inte är förankrad i vare sig det rättsfall den hänvisar till eller faktiska sakförhållanden i svensk rätt och rättsutveckling.

2009 skedde en skärpning av straffskalan för mord (se prop. 2008/09:118), från fängelse i tio år eller på livstid till fängelse i lägst tio år och högst arton år eller på livstid. Samtidigt skedde en straffskärpning för unga som begår mord. Det är den trend som råder under nuvarande regering trots att rättsvetenskap och kriminologisk forskning visar att de allmänpreventiva, avskräckande, effekterna av straffskärpningar är marginella (se exempelvis Svensk Juristtidning 2010, häfte 5-6).

Livstids fängelse för mord är inte och har aldrig varit huvudregeln i Sverige. Det har aldrig varit riksdagens intention med kriminaliseringarna av dödande att de flesta som begår det brottet ska straffas med livstids fängelse.

Anledningarna till att hovrätten sänkte straffet från femton till fjorton års fängelse för midsommarmordet var flera. Bland annat fann hovrätten till skillnad från tingsrätten det styrkt att kvinnan under såväl den aktuella kvällen som under en längre tid dessförinnan utsatts för våld och annat kränkande beteende av den man hon mördade. Enligt det rättspsykiatriska utlåtandet har kvinnan en personlighetsstörning med histrioniska emotionellt instabila drag. I psykologutredningen som är en del av grunden för det utlåtandet framkommer också att gärningen skulle kunna förklaras av bristande självkontroll och impulsiv läggning.

Hovrätten kom alltså fram till att personlighetsstörningen och att kvinnan utsatts för våld och kränkningar haft betydelse för att hon begick mordet och att dessa förhållanden inneburit en nedsatt förmåga till beteendekontroll, vilket av bl.a. anständighetsskäl är förmildrande omständigheter i all svensk påföljdsbestämning.

Till detta kan läggas att det finns generellt gångbara ursäkter för att döda andra människor enligt svensk rätt. Att åklagaren inte valde att väcka åtal för vållande av annans död i samband med det nu aktuella södertäljerånet är ett exempel och det finns andra exempel i prejudicerande rättspraxis på att nödvärnsreglerna kan innebära ansvarsfrihet även vid dödligt våld. Så bör det också vara.

Ledartikelns slutsats att nödvärnsreglerna måste ändras och en fruktansvärt repressiv, odifferentierad och mekanisk rättstillämpning införas vid dömande i mordfall är otroligt grov och verklighetsfrämmande. Det kan aldrig vara lika klandervärt när en person som har nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande begår ett brott som när någon som har fullgod förmåga att kontrollera sitt handlande gör det. Detta bör givetvis avspeglas i domstolarnas påföljdsbestämning, alternativet är barbariskt och främmande för svensk straffrätt.

Pontus Näslund, socialdemokrat och juriststudent




Det föregående är hela min replik på en ledarartikel i lokaltidningen Enköpingsposten. Den publicerade utgåvan såg ut så här.