Anna-Karin Hatt och grundlagens första paragraf

Sverige är en rättsstat. Åtminstone är det en grundläggande ambition med vårt samhällsbyggande och en självklar grundpelare för den offentliga administrationen. Därför förvånade det mig att höra Anna-Karin Hatt (C), IT- och regionsminister i alliansregeringen, påstå att det är okej för kommuner att utöva offentlig makt utan lagstöd när hon deltog i en debatt om vindkraft och så kallad bygdepeng. Detta var i Sveriges Radio P1, Studio Ett, igår eftermiddag.

Den debatten föranleddes av ett reportage från P1:s Kaliber i söndags, om att kommuner vid sidan av miljöbalkens regler hittar på egna ersättningssystem för vindkraftsexploatering och använder dessa som villkor i tillståndsgivningen. Detta bygger på en möjlighet till veto i tillståndsgivningsprocessen som kommunerna åtnjuter, 16:4 i miljöbalken. När kommunen fattar beslut med stöd av den paragrafen och lägger till egna krav på vederlag för sitt utslag är det, som advokaten med specialistkompetens också sade i Studio Ett, inte tillåtet.

Det finns ett utmärkt begrepp för att referera till köpt myndighetsutövning, nämligen korruption. Om en myndighetsutövande person eller en beslutande myndighet låter sina beslut köpas för pengar, varor eller tjänster utan att det finns uttryckligt lagstöd för detta är det fråga om åtminstone ett djupt rättsosäkert förfarande, men jag vill hävda att det i fråga om den så kallade bygdepengen är fråga om korruption.

Detta för att kommunerna inte ens gör en analogi med ordinarie offentliga upphandlingsförfaranden, utan lägger till ett hemkokt förfarande till den lagstiftning som faktiskt finns, den omnämnda kommunala vetorätten i tillståndsgivning för vindkraftsetablering.

Författningarna som reglerar gränserna för hur offentlig makt i Sverige får utövas är flera men den mest grundläggande är regeringsformen, i vilken grunderna för statsskicket fastställs. Av tydlighetsskäl tänker jag citera den mest grundläggande paragrafen i den mest grundläggande av grundlagarna:
"1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna."

Ser du vad jag är ute efter?

"Den offentliga makten utövas under lagarna."

Jag vill veta hur ministern får in det under lagarna att kommunerna spekulerar i vindkraften på det här viset. För det övergår mitt, förvisso ringa, förstånd. Här är en person som studerat statsvetenskap, som tvekar på vad regeringsformens portalparagraf betyder. Om det verkligen råder tveksamhet på den här punkten vill jag ha belägg för detta i rättspraxis eller ur förarbetena till paragrafens lydelse. Finns inte det är det mycket anmärkningsvärt att ett statsråd uttalar sig som om en basal demokratisk rättsstatsprincip är satt i fråga på just vindkraftens område.

Att det behövs en reglering av ersättning till vindkraftshuserande kommuner är uppenbart. Rimligen bör ett upphandlingsförfarande införas, eller åtminstone en möjlighet för kommunerna att uppställa villkor för tillståndsgivning. Förslagsvis bör miljöfrågor, medborgarinflytande och möjlighet till konkurrens om tillstånden tas in i den regleringen. Tills regeringen har utrett frågan eller återtagit tillståndsgivningen bör sedvänjan med så kallad bygdepeng upphöra, och jag ser som sagt gärna ett klargörande från ministern om vad hon tror att det betyder att offentlig makt i Sverige ska utövas under lagarna och inte någon annanstans.

Något kort om män som näthatar kvinnor; Uppdrag Granskning

Ikväll sändes ett uppmärksammat och mycket genomtänkt marknadsfört avsnitt av programmet Uppdrag Granskning.

Det starkaste intrycket på mig är inte att påhoppen som skildras är så grova eller att de som utsatts är så starkt påverkade eller något annat av det slaget.

Det är att fokus fortfarande ligger på kvinnorna. Programmet handlade knappast alls om män som näthatar kvinnor, det handlade om kvinnor som näthatas av män. Ett fall av usel rubriksättning och programuppläggning. Jag välkomnar det reportage från Uppdrag Granskning som faktiskt lever upp till den här rubriken, för det gjorde inte det här, men jag betvivlar att de vågar (för att låna av en känd kultursideschef) granska skiten på riktigt.

Ändå, det var rörande och upprörande att få del av de här kvinnornas perspektiv och erfarenheter. De är modiga, smarta, yrkesskickliga och språkligt kompetenta. Det är en del av den sexistiska diskursen att kommentera utseende, men med tanke på temat vill jag också mena att de är vackra och gav ett intryck av styrka och mod genom sitt uppträdande. Vad näthatargrabbarna påstår på det området är osann dynga, precis som motiveringarna de anför till sina osakliga och kränkande angrepp.

De inslag av män som begått angrepp av den här typen som ingick i programmet var tafatt utformade och föga närgångna. För min del hade det varit uppskattat om det inte hade stannat vid att män lät män säga sin mening och saken sedan tilläts bero. Jag kan köpa att redaktionen kanske inte ville ge dem en så kraftfull kanal för att uttrycka elaka och nedsättande ståndpunkter eller försvar av hur de agerat i sådant hänseende, men det var fega intervjuer. Ingenting om att deras gärningar är straffbelagda eller deras demokratistörande påverkan. Inga frågor om hur mycket det är värt för dem att ha möjlighet att bete sig så här illa.

På så vis var det svagt av Uppdrag Granskning men väldigt starkt av kvinnorna som ställde upp på programidén.

Jag håller med civilrättsprofessorns ståndpunkt när det gäller ärekränkningsmål. Upphovsrättslobbyn har tillskansat sig otroligt kraftfulla och också problematiska verktyg för att söka upp människor som misshagar dem, vilket är synnerligen stötande i ljuset av att det finns enskilda som borde få sådana redskap att freda sina intressen och få ersättning för kränkningar med. Från mitt socialdemokratiska perspektiv är denna undfallenhet för den extremt kapitalstarka underhållningsindustrin ett misslyckande för demokratin, som bör värna om de svaga i första hand. Förslaget att utbilda om ärekränkningsreglerna och processpraktiskt underlätta för personer som vill tillvarata sin rätt i det avseendet jag läser in i professorns uttalanden tycker jag är utmärkt.

Det tror jag vore en rimlig lösning på problemet med anonymitet på nätet, för de här påhoppen och aggressionerna är ett problem som nära sammanhänger med anonymitet, att göra det rättssäkert och praktiskt möjligt att driva ärekränkningsmål genom att ge domstolarna möjlighet att kunna avkräva internetoperatörerna personuppgifter. Givetvis efter prövning av ett underlag bestående av tekniska data, dokumentation av angrepp och så vidare, finns inte en bevisning av att en otillåten gärning begåtts är det inte rimligt att enskilda ska kunna spåra upp andra med rättsväsendets bistånd. Men den som ger sig på någon annan på internet bör inte vara så skyddad som idag.

Jag är nyfiken på om det är i strid med Europakonventionen att det är så här svårt att processa ärekränkningar på nätet. För det är uppenbart störande för privat- och familjeliv för de som är rejält utsatta, utan att ha friskat upp mitt minne om saken tänker jag mig att skyddet av privatlivet innefattar en skyldighet för staten att kriminalisera eller på annat vis skydda medborgarna mot åtminstone förtal. Och fungerar inte rättsväsendet någorlunda effektivt för att kompensera de som drabbas eller de inte kan tillvarata sin rätt till respekt för privatlivet är det i sig ett brott mot Europakonventionen. Min kännedom om Europadomstolens praxis rörande privatlivsartikeln, artikel 8, är alltför mager för att jag ska våga påstå att den ordning vi har idag skulle kunna vara ett människorättsbrott.

Däremot vill jag gärna se en utredning och gärna också en prövning av vilket ansvar riksdag och regering har på det här området. Som det fungerar i dagsläget duger lagstiftningen inte och det är oanständigt att det inte förs någon seriös politisk debatt om hur det bör lösas.



Som post scriptum vill jag tipsa om Cissi Wallins uppringning av en man som angripit henne och en kollega.