Något om straff för mord

Länkar till ledaren som följande är en replik på och den publicerade utgåvan finns i slutet.



Det är anmärkningsvärt att ledarartikeln den 9/1 2013 inte är förankrad i vare sig det rättsfall den hänvisar till eller faktiska sakförhållanden i svensk rätt och rättsutveckling.

2009 skedde en skärpning av straffskalan för mord (se prop. 2008/09:118), från fängelse i tio år eller på livstid till fängelse i lägst tio år och högst arton år eller på livstid. Samtidigt skedde en straffskärpning för unga som begår mord. Det är den trend som råder under nuvarande regering trots att rättsvetenskap och kriminologisk forskning visar att de allmänpreventiva, avskräckande, effekterna av straffskärpningar är marginella (se exempelvis Svensk Juristtidning 2010, häfte 5-6).

Livstids fängelse för mord är inte och har aldrig varit huvudregeln i Sverige. Det har aldrig varit riksdagens intention med kriminaliseringarna av dödande att de flesta som begår det brottet ska straffas med livstids fängelse.

Anledningarna till att hovrätten sänkte straffet från femton till fjorton års fängelse för midsommarmordet var flera. Bland annat fann hovrätten till skillnad från tingsrätten det styrkt att kvinnan under såväl den aktuella kvällen som under en längre tid dessförinnan utsatts för våld och annat kränkande beteende av den man hon mördade. Enligt det rättspsykiatriska utlåtandet har kvinnan en personlighetsstörning med histrioniska emotionellt instabila drag. I psykologutredningen som är en del av grunden för det utlåtandet framkommer också att gärningen skulle kunna förklaras av bristande självkontroll och impulsiv läggning.

Hovrätten kom alltså fram till att personlighetsstörningen och att kvinnan utsatts för våld och kränkningar haft betydelse för att hon begick mordet och att dessa förhållanden inneburit en nedsatt förmåga till beteendekontroll, vilket av bl.a. anständighetsskäl är förmildrande omständigheter i all svensk påföljdsbestämning.

Till detta kan läggas att det finns generellt gångbara ursäkter för att döda andra människor enligt svensk rätt. Att åklagaren inte valde att väcka åtal för vållande av annans död i samband med det nu aktuella södertäljerånet är ett exempel och det finns andra exempel i prejudicerande rättspraxis på att nödvärnsreglerna kan innebära ansvarsfrihet även vid dödligt våld. Så bör det också vara.

Ledartikelns slutsats att nödvärnsreglerna måste ändras och en fruktansvärt repressiv, odifferentierad och mekanisk rättstillämpning införas vid dömande i mordfall är otroligt grov och verklighetsfrämmande. Det kan aldrig vara lika klandervärt när en person som har nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande begår ett brott som när någon som har fullgod förmåga att kontrollera sitt handlande gör det. Detta bör givetvis avspeglas i domstolarnas påföljdsbestämning, alternativet är barbariskt och främmande för svensk straffrätt.

Pontus Näslund, socialdemokrat och juriststudent




Det föregående är hela min replik på en ledarartikel i lokaltidningen Enköpingsposten. Den publicerade utgåvan såg ut så här.