söndag 10 februari 2013

Nyfascismen och de stora arenorna

Bytte ju några ord med Mats Dagerlind för en tid sedan.

Om någon undrar så har han fortfarande inte tagit upp diskussionen igen, vilket jag föreslog ett vad om. Med tanke på att jag har en del besök som härrör från Avpixlat kanske inte ens hans fotsoldater tyckte att det var en intressant vadslagning.

Vilket jag kan förstå, han har ju inte direkt arbetat igenom sin retorik med hänsyn till andra än kören på Avpixlat och det tror jag att de flesta kan märka.

Gör han inte det kommer han att bli krossad på Publicistklubben när han ska sitta i panelen där på måndag (kommer direktsändas på nätet), och det är väl det som är det stora problemet med Avpixlat och dess klientel. De är russinplockare ut i fingerspetsarna, så när Paulina Neuding skriver illa om "vänstern" stöttar plötsligt konservative högerextremisten Christoffer Dulny hennes skrivande, eller om massmedia skriver att invandrare är ett problem ljuger plötsligt inte alla journalister längre, och så vidare.

Oavsett hur det går för Dagerlind i panelen kommer hans groupies att hålla honom om ryggen. Det spelar ingen roll om han underpresterar, så länge han sysslar med att hacka på muslimer, etablerade politiker, kvinnor och HBTQ-personer. Såvitt jag förstår är det allt som avkrävs honom av hans sällskap.

Så långt detta stämmer är det min främsta invändning mot att bjuda in sverigedemokrater, nätets sympatisörflockar och personer som inte jobbar i det sverigedemokratiska partiet men för det, som Dagerlind eller Ingrid Carlquist, till debatt eller allmänna arenor. Det spelar ingen roll hur det går för dem i en diskussion, i anhängarnas ögon vann de iallafall för antingen är det fel på omständigheterna eller så gjorde sverigedemokraten eller den sverigedemokratiskt förknippade mediapersonligheten ett riktigt bra framträdande. Förvisso finns det här på alla politiska håll, men det är särskilt långt gånget när det gäller den nyfascistiska rörelsen. Den verkar rikta sig just till personer som är mottagliga för förenklingar av det här slaget.

Det betyder att de är baserade på ett okritiskt klientel som inte ställer krav på vare sig sina politiker eller sina mediakanaler. Dogmatismen i nyfascismen är slående, de som inte accepterar grundläggande dogmer om islams karaktär, kvinnors och mäns påstådda egenskaper, massmedias inherenta ruttenhet (utom när dogmerna bekräftas) och nyfascismens sociala ställning som underdog och oskäligt förtryckt lära. De flesta som försökt diskutera med exempelvis högt uppsatta företrädare för sverigedemokraterna eller företrädare för inofficiella mediakanaler har nog märkt detta.

Vissa högerrörelser på nätet är från olika perspektiv tvivelaktiga eller ideologiskt radikala, exempelvis Gotiska Klubben, vissa debattörer på bloggcentralen Motpol (som Oskorei) eller Café Exposé, utan att deras företrädare nödvändigtvis är antiintellektuellt och bildningsföraktande dogmatiska. Jag tror inte att vare sig Dagerlind eller Carlquist eller Kent Ekeroth eller Erik Almqvist eller någon annan ur nyfascismen är så enfaldig som debattekniken de gör bruk av låter påskina, jag tror att de helt enkelt är mycket publikmedvetna. De vet att de inte rår på vare sig frihetliga demokrater eller hårda delar av vänstern oavsett hur de uttrycker sig eller vilka argument de anför, däremot har de tillgång till gräsrötter och fotsoldater och dylikt som läser allt de skriver och hör allt de säger.

Så tränas nästa generation att repetera dogmerna, genom att nyfascismens företrädare ger avkall på intellektuell hederlighet och låtsas sakna förmåga att resonera och vända på perspektiv. Jag tror att jag har stöd för den här tanken hos Henrik Arnstad, se punkten 2 i den här artikeln. När företrädarna bjuds in att delta i samhällsdebatten på offentliga arenor eller liknande miljöer, som Publicistklubben, får vi inte att "debatten" tas med dem, deras anhängare får ett tilltal från en legitimerande och förtroendeingivande kanal. Det går inte att debattera ned dem, de kommer till debatten för att redovisa dogmerna och ingenting annat.

Jag vet att det är ett problem även med andra politiska inriktningar, men de tenderar att vara mindre aggressiva mot minoriteter, mänskliga rättigheter och god sed i mötet med andra människor. Den som vill införa ett generellt majoritetens tyranni för att slå ned på minoritetsgrupper är helt enkelt värre än den som benhårt okritisk är emot vinster i välfärden eller stora vinstuttag i bankverksamhet.


Förresten, Ingrid Carlquist, jag ber om ursäkt för att jag använde så hårda ordalag mot dig över Twitter häromkvällen. Det var fult och egentligen opåkallat.

3 kommentarer:

  1. Förlåt, men refererade du just till Henrik Arnstad, efter att ha gjort dig lustig över nyfascismens "antiintellektuella" karaktär? Du tycker inte att det är lite som att citera Sune Hjort i rymdforskningsfrågor?

    SvaraRadera
  2. Uppfattar du texten som att den i första hand stödjer sig på Arnstad?

    Jag tycker att det ser ut som att den anknyter till en någorlunda färsk debattartikel på temat utan att närmre ta ställning till dess innehåll i övrigt.

    Vilken källa är det du skulle föredragit att passningen skedde till och varför?

    Du gör också en underlig läsning, det är inte nyfascismen jag beskrivit som antiintellektuell, utan en specificerad del av den rörelsen. Klargör gärna vad i texten som fick dig att missförstå min avsikt, så kan jag se till att ha det i åtanke för framtida skriftställande.

    Personligen är jag heller inte bekväm med att avfärda personer på det vis du verkar föreslå, antaget att du uppfattade det som att jag byggde mitt resonemang på Arnstad snarare än visade på att någon annan (Arnstad) dragit en liknande slutsats.

    Jag förstår heller inte riktigt parallellen till Sune Hjort. Han har nog aldrig uttalat sig i rymdforskningsfrågor utan snarare roat sig med att tolka och beskriva förhållanden på jorden som meddelanden från utomjordingar, på ungefär samma sätt som von Däniken och en del andra. Om jag skrev om UFO:n hade det varit ganska naturligt att referera till Hjort, oavsett om han har rätt eller fel i någon empirisk-vetenskaplig mening, för han har ägnat sig åt ämnet. Likadant är det med Arnstad, han har ägnat mycket tid åt ämnet jag här kommenterat och därför är det okontroversiellt att referera till verk han skrivit.

    Till vilket kommer att han åtnjuter ett visst kändisskap som skribent i vissa frågor, varför min publik med stor sannolikhet känner till honom, av samma skäl är referensen till en tidningsartikel och inte en bok. Jag hade kunnat använda någon forskningspublikation istället, kanske någon väl underbyggd (och relevant!) passage i något av Bachner, men jag tror att du hade förkastat det på ungefär samma sätt.

    Jag är nyfiken på hur du hittade hit, berätta gärna det, och varför du reagerade just på referensen till Arnstad. För det är ju inte innehållet i vad Arnstad skrivit du kommenterar, utan hans person och sammantagna gärning som skriftställare. Tvivlar du på honom i de frågor han tar upp i sin spelbok också?

    SvaraRadera
  3. För övrigt hoppas jag att du förstår varför det står Oskorei och inte Solguru i samband med Motpol i min lilla artikel. Annars har jag fel om att det finns en intellektuell motivering till den nyfascistiska retoriken i dresserandet av nya anhängare, i åtminstone ditt fall.

    SvaraRadera